Allt har sin tid

Den som gör en resa har något att berätta. Den som stannar hemma – eller som bara reser fram och tillbaka längs E22 – har onekligen mindre att komma med.
Alltså, kära läsare, tar bloggen härmed semester på obestämd tid. Jag tackar för visat intresse och önskar er alla en underbar sommar.
Återkommer när jag har något att säga.

Att vara i ständig transit

Det händer att man undrar.
Undrar om det efter decennier av kringflackande är dags att slå ner sina bopålar någonstans. Frågan är bara: var?

Väljer man något, väljer man samtidigt bort en massa annat. Så många möjligheter, så kort människoliv.

Du tysta, du glädjerika sköna…

Tack Gustav Vasa och 1809 års regeringsform för den här helgdagen. Att den 6 juni i år råkade infalla på en söndag var ju lite olyckligt ur arbetstagarsynpunkt, men vi tar igen det nästa år.
Sverige – vad är vi egentligen? Ett hänförande naturskönt land med ett folk som är ovanligt upphetsade över sina årstidsväxlingar, skulle man kunna säga. Jag tänker också på prydligheten, drängfylla på lördagar, trendängslighet, Ikea-hem, snällhet, men kanske framförallt på tystnaden. Inte den i skogarna, utan den på bussen, i mötesrummen och i kassakön. Det är skillnad mellan oss och andra länder. Som om vi (och finnarna) lever i en slags tysthetens enklav här i utkanten av ett i övrigt pratsamt Europa.
Om att uppmana ett barn att vara ”tyst och fin” säger den polskfödde journalisten Maciej Zaremba att det låter positivt bara i Sverige.
Han säger att i länder som Frankrike eller Polen är det en omöjlig ekvation – man kan inte vara fin om man är tyst, det tyder snarare på att man är antingen sjuk eller autistisk.

Kanske är det svenskt att ironisera över oss själva också. Jag ser ett inslag från nationaldagsfirandet i Göteborg, där en nybliven svensk medborgare förklarar varför han är glad över det. Han säger att ”I Sverige finns en stor rättvisa, människor lever i fred tillsammans och det finns ett hopp här som är större än i andra länder”.
Det är stort. Kanske måste man komma utifrån för att se det.

Kall humor

Apropå kalla kriget - hade inte Berlinmuren fallit hade vi fortfarande skrattat åt vitsar som den här:

Två synålar står i ett gathörn i DDR och pratar. Plötsligt tystnar den ena och viskar:
”Schhh, det kommer en säkerhetsnål därborta!”

Ja, jag får väl erkänna att jag fortfarande tycker att den är lite rolig.

På den gamla onda tiden

Fördelar med att ens arbetsplats är granne med en badplats: utsikt över glödande soluppgångar, att kunna höra måsars skrin, ett ständigt växlande skådespel utanför fönstret.
Nackdel: att när man själv är inlåst och jobbar helg behöva se alla dessa människor som ligger där ute i sanden, solar och äter glass.

Den här helgen invigde dessutom Marinmuseum en utställning om kalla kriget, med underhållning på gräsplanen bredvid badplatsen. Det stora dragplåstret var Richard Herrey, som sjöng ”Mina gyllene skor”. Hans koppling till kalla kriget är okänd för mig, men som ständigt kunskapstörstande sökte jag mer information i frågan.  Jag får erkänna att jag inte ägnat  honom många tankar de senaste 25 åren, men det visade sig att han faktiskt har en hemsida på internet. En sida där ”senaste nytt” var ett releaseparty i Göteborg i februari 2006.

Jag förstår kopplingen – Richard Herrey är också ute i kylan.

Livet på vägarna

Morgonsminkning i Mönsterås, på sydgående. En pendlares vardag.

Under äppelträdet

Finns det något bättre sätt att tillbringa en ledig eftermiddag… svalorna flyger högt… vad saftigt gröna trädets blad ser ut, man får lust att göra en sallad på dem… spindelväv gnistrar verkligen i motljus… undrar om granntanten har förlåtit mig för att jag slarvade med gräsklippningen när det var vår trädgårdsvecka… inte visste jag att Proust var gay… vad många djur det finns som bits i en gräsmatta… ljudet av en trimmad moped är svensk småstadssommar… zzz zzz. 

Pinsamt i provhytten

Vart tog jeansen vägen?
Frågan dyker upp i huvudet efter en promenad genom småstaden; tjejernas uniform i år heter leggings. Eller tajts, som de kallades förra gången de var trendiga, någon gång i skarven mellan 80- och 90-talet (jag hade ett par blåa, mönstrade med stora färgglada blommor).
Nu är det enfärgat som gäller. Vart man än tittar ser man tjejben prydas av svart, åtsittande trikå. En del har små shorts eller en kjol utanpå, andra ingenting alls. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att vederbörande missat att klä på sig ordentligt på morgonen.

I ett sinnessvagt ögonblick för ett tag sedan provade jag själv ett par leggings, men det var inte någon positiv upplevelse. Där i provhytten stod det plötsligt obarmhärtigt klart att jag inte är 20-nånting, utan snarare snart 40. De tajta byxorna åkte av fortare än man kan uttala ordet ”pinsamt”, och lätt rodnande lämnade jag tillbaka dem till (den 20-åriga) expediten. – Satt de inte bra? frågade hon. – Njäääe, inte precis, väste jag över axeln medan jag flydde ut ur butiken.

Jeansen? De sitter på män. Och på kvinnor som närmar sig 40.

Monday, bloody Monday

Det är det här med att försöka leva ett vettigt liv i vår tid.
Man vaknar i småstaden bland blommande äppelträd, krattade grusgångar och utemöbler under särskilda utemöbels-skydd. Vaknar till nyheterna om Israels stormning av Gazakonvojen med många döda som följd, att oljeläckan i Mexikanska Golfen redan är den värsta i USA:s historia, och att antibiotikan inte längre klarar av bakterierna i sjukvården så att småbarn dör av den anledningen.

Vissa dagar är insikten om mänsklighetens dumhet svåruthärdlig. Vad ska man som människa göra med sådan här information som man får serverad under dagens första timme? Hur påverkar den våra handlingar under resten av dagen?
Söker man på ”goda nyheter” på internet får man -på en viss sökmotor- 700 000 träffar. Söker man på ”dåliga nyheter” får man 4 130 000 träffar.
För att inte bli galen kanske man kan göra åtminstone en sak: att ställa sig frågan hur man just den här dagen kan göra världen till en lite, lite bättre plats. För någon, någonstans. Det kan vara i den egna bubblan.

Sökandet efter en mening fortsätter. Tillsvidare köper jag den amerikanske poeten Robert Frosts ord:
 ”Jag kan sammanfatta allt jag har lärt mig om livet i tre ord. Det går vidare.”

We are the winners

Fördelen med att ha två hemländer: man ökar vinstchanserna i internationella tävlingssammanhang med 100 %.
I Melodifestivalen åkte ena landet ut med huvudet före, men det andra vann.  Heja Bratwurstland!

Lördag i lycksalighetens land

Med Rumänien färskt i minnet vet man att vi lever i ett paradis, men det är ändå märklig hur snabbt man kan återgå till att sucka över små i-landsproblem… För den händelse att det finns fler som deppar lite över saker som uselt väder, en trist garderob eller en sladdrig kropp, kan jag rekommendera att kolla in Avigsidans senaste avigheter.

Skratt garanteras. 
Och som någon vis människa sagt: om man skrattar och springer fort ser ingen att man är ful.

Den så kalla(de) våren

Sådant som gör att man - stundvis – kan försona sig med att bo i det här landet vid polcirkeln:

Jag betonar att det rör sig om korta stunder; en kvart efter att ovanstående bild togs vid en vägkant hade vädret återgått till defaultläge.

En tripp till nostalgi-land

Ibland händer det: man öppnar en dörr och hamnar – inte i det rum man trodde, utan i det förflutna.
Senast jag besökte en viss gård på småländska höglandet inträffade just detta. Dörren i fråga var den flagnande trädörren till det gamla utedasset. När jag öppnade den (försiktigt, så att den inte skulle trilla av sina gångjärn) insåg jag att jag inte varit därinne på ett kvarts sekel.
Vid åsynen av träsitsens två hål med lock, kom dock minnena tillbaka på en kvarts sekund.
Att detta dass faktiskt användes på riktigt i slutet av 70-talet, hur jag och lillasyster satt bredvid varandra på varsitt hål och grälade, ficklampan som behövdes vid sista kvällsbesöket, motståndet mot att dra ned sina byxor i vinterkyla, det läskiga mörkret nere i hålen, tidningstraven i hörnet (i minnet utgörs den av Land och Bamse, men det skulle kunna vara en efterkonstruktion).

Och konsten…

Gården byggdes i mitten av 1800-talet - i ett och ett halvt sekel har folk suttit här och snackat skit. Tänk om väggarna kunde tala.
Nej, förmodligen är alla glada att de inte kan det.

Tvära kast

Tillbaka i fäderneslandet.
Ett dygn efter att kroppen landat, gjorde även själen det. Att flyga från en värld till en annan går alldeles för fort; ena dagen klafsar man runt i lervälling i en eländig by, nästa sitter man på ett flygplan och äter en laxsmörgås och dricker vin.
Hjärtat hinner inte med i sådana svängningar. Det är hälsosammare att åka tåg och båt, mänskligare tempo.

Man läser ikapp svenska tidningar. När rikstidningarna rapporterar om den amerikanska oljekatastrofen, krigshot i Korea och kungliga bröllop, då har lokaltidningarna förmågan att hålla oss på jorden och ge oss perspektiven. 
Blekinge Läns Tidning skriver till exempel det här i dag:
”Beställde pizzor – ingen betalade
En pizzeria i Bräkne-Hoby fick en telefonbeställning på åtta pizzor på söndagskvällen. Pizzorna kostade 480 kronor, men ingen kom för att hämta och betala dem.”

Det finns kriser och det finns kriser.

La revedere România

Dags att återvända till den egna bubblan.
I går körde mr. P, den pensionerade polisen, mig tillbaka till Bukarests flygplats. Trots våra begränsade gemensamma språkkunskaper avhandlade vi mycket under resan; från fiske i Donaudeltat och fruktbrännvinet Palinkas förtjänster till Rumäniens inrikespolitik.
När han hörde min hosta (ja, två veckor med blöta fötter sätter sina spår) blev han mycket bekymrad, och sa att jag måste ha c-vitaminer. Så han stannade vid ett litet fruktstånd bredvid vägen, köpte en citron och körde inte vidare förrän jag hade ätit upp hela, stående där vid vägkanten. ”Make you strong!”, sa han och skrattade.

De vänliga,generösa människorna jag träffat här kommer jag alltid att minnas. Och genom att känna till deras livsöden hoppas jag att – åtminstone ett tag – kunna bibehålla en något mer ödmjuk inställning till livet.

Farväl, dimhöljda berg, kanske ses vi igen någon gång.