Adjö, nej – på återseende

Nu sitter man vid sitt köksbord och undrar vad som hände egentligen; en månad är kort som ett andetag i ett liv.
Trots att jag aldrig lämnade EU så känns det som om jag besökt en annan värld ett tag.

Det bästa: barnen, människorna, äventyret.
Det sämsta: att man aldrig fick gå på muggen i fred.

Tack alla ni som läst och kommenterat bloggen – jag hade kul och det hoppas jag att ni också hade. Nu får den gå i ide ett tag tills det finns anledning att återuppliva den igen. Och anledningar kommer säkert, världen finns alltid där ute och väntar på en…

En smålänning i Bukarest

Några dagar i Bukarest innan hemresan.
Det är stort, stökigt, ruffigt och mycket upplivande. Studerar kommunismens arkitektoniska arv: så här mycket grå betong har jag aldrig sett på ett och samma ställe förut.
Besökte parlamentpalatset som är världens näst största byggnad, 3600 rum = Ceausescus megalomaniska 30-miljardersprojekt som han påbörjade i början av 80-talet, samtidigt som folket svalt och sjukhusen saknade mediciner.
Vad man än kan säga så är det häpnadsväckande. Guiden rabblade upp hur många miljoner kvadratmeter marmor, silke och äkta mattor det innehåller; jag lade inte siffrorna på minnet men kan konstatera att det är stort. Skulle gärna lagt in ett foto på det här, men det var så stort att det inte fick plats i bild.

Dagens överraskning:
När jag slurpade i mig de sista kaffedropparna vid hotellfrukosten i morse kom en servitör fram till bordet med en nota. Jag tittade lite frågande på honom, och då förklarade han att frukosten inte ingick i rumspriset. Det visade sig att den kostade 300 spänn. Trehundra.

Så kan man inte göra mot en smålänning. Komma efteråt och säga att det kostar – det hade man ju velat veta innan så att man på smålänningars vis kunnat äta sig proppmätt och få valuta för pengarna.
Nu blev det i stället den – i särklass – dyraste croissanten jag någonsin ätit.

Dags att återvända till den andra världen

Då har man knatat uppför kullen till sjukhuset för sista gången.
På en månad har jag inte sett en enda riktigt sjuk människa bli intagen här, fast det kanske inte är så konstigt egentligen. Det faktum att sjukhuset ligger halvvägs uppe på ett berg gör ju att de som inte kan unna sig lyxen att komma i bil måste vara relativt friska för att orka ta sig upp dit.

Jag kommer inte att glömma barnen här, varken de goa eller de lite mindre charmiga.
När jag pluggade lite rumänska hemma i somras lärde jag mig fraser som ”Var ligger banken?”, ”Jag kommer från Sverige” och ”Kan ni vara vänlig och prata lite långsammare”.
Helt fel fokus. Jag borde lärt mig ord som ”Sluta slåss”, ”Försiktigt” och ”Spotta inte på golvet!”.

Inte heller kommer jag att glömma lukten i sjukhusetkorridorerna; en blandning av använda blöjor, soppkok och klorin.
Småbarnen har förhoppningsvis glömt mig i morgon, men jag vet två som kommer att sakna mig: hundarna på sjukhusområdet. De gillade mina lunchmackor.

Same same, but different

Varje morgon på vägen till sjukhuset passerar vi en brandstation i utkanten av Brasov. Och alltid vid den tiden står brandbilarna utrullade till hälften genom portarna.
Runt dem hänger brandmännen; det har hänt någon enstaka gång att jag sett någon putsa på en bil men de allra flesta står och dricker kaffe, röker och pratar med händerna i byxfickorna. Man kan ju bara fantisera om samtalsämnena; att lönen är för låg, ledningen fattar konstiga beslut eller att jourersättningen inte höjts sedan kommunismens fall.

De påminner på något sätt om en annan yrkeskår jag känner till…

Dramatik i inrikespolitiken

Man hänger inte riktigt med i nyhetssvängen här.

Förra veckan fick Rumäniens regering avgå efter en misstroendeomröstning. Riktigt varför har jag inte lyckats förstå, min rumänska är för begränsad för det. Nyheterna rullar förvisso kvällarna i ända i Elisabetas lägenhet, men med henne som politisk kommentator blir man ändå inte mycket klokare.
”He is crazy” eller ”He is a communist!” utropar hon när vissa personer flimrar förbi i nyhetsinslagen från parlamentet, och visar med gester hur någon av dem sagt att han vill bunta ihop alla motståndare och skjuta dem med maskingevär.
Tror jag i alla fall; här råder vissa språkförbistringar på politikens område.

Hur det än är så verkar det dramatiskt.

Sex-i-topplista

Efter snart en månad i Rumänien kan jag säga detta: det är ett spännande land.
Det första intrycket kan vara lite ruffigt, men om man bara ger sig tid att se bortom det så finns det mycket vackert/coolt/bra här. Några anledningar för alla (med ett visst mått av äventyrslusta) att besöka landet:

• Människorna – vänliga, hjälpsamma och gästfria. Och de pratar faktiskt med varandra – och med oss utlänningar; på bussen, i affären etc.
• Maten – frukten och grönsakerna på marknaderna här spelar i en helt annan liga än kromosomprodukterna på Ica.
• Vinet
• Folklivet – på stan, i parkerna, på torgen. Får motsvarande i en svensk stad att framstå som kvarlevorna efter en atombombsexplosion.
• Alla medeltida städer, slott och borgar.
• Att det spelas så mycket 80-talsmusik på radion. Var annars i Europa kan man sätta på radion på morgonen och vakna till Alphaville..?

Blixt orsakade dunderdåligt skämt

De i helgen så vackert snöklädda bergen har nu blivit de dimhöljda bergen.
Man ser inte topparna för alla låga moln, och i morse förmörkades hela världen av ett kraftigt skyfall inklusive blixtar och dunder.

På vägen till jobbet utspelade sig följande scen:
När en särdeles kraftig blixt lyste upp hela bussen gjorde hälften av alla passagerarna ett unisont korstecken och såg ganska rädda ut. För att lätta upp stämningen lite försökte jag skoja med mina närmsta medpassagerare, och med hjälp av enstaka rumänska ord och mycket gester berätta att det bara var den svenska åskguden Tor som var ute och for på himlen.

Det gick inte hem.
De ryggade förskräckt tillbaka när jag svingade den imaginära hammaren, och en äldre dam gjorde korstecknet igen. Två gånger.

Resten av resan höll jag en låg profil.

Fattigdom suger fett

Ända sedan min favorit försvann från sjukhuset förra veckan har jag tänkt på henne; är hennes föräldrar snälla mot henne, får hon mat, har hon tillräckligt med kläder?
Det senaste har hon uppenbarligen inte, för när jag kom till jobbet i morse var hon där igen – ordentligt sjuk den här gången. Min glädje över att se henne grumlades av skicket hon var i; den sura lukten från håret och klädpaltorna säger alltför mycket om hennes hemliv, är jag rädd. Det är mycket frustrerande.

Situationen med romerna i Rumänien är väldigt infekterad och jag tänker inte ge mig in i den debatten, men kan bara konstatera att de är inte en del av det övriga samhället här. De lever i någon slags sidoexistens på andra villkor, verkar det som.

De romska mammorna som är på sjukhuset med barn på andra salar kommer ofta in i babyrummet och vill ha saker. Över prylarna där (engångsblöjor, leksaker m.m.) bestämmer vi, de är inte sjukhusets utan är skänkta utifrån. När vi går därifrån låser vi in allt, annars försvinner det.
En del av mammorna kan vara ganska aggressiva, och en del är väldigt…fingerfärdiga. I dag kom det in en tjej och ville låna en nagelklippare. Det fick hon, och försvann in på sin sal. Efter 20 minuter gick jag dit och frågade efter den, men då pekade hon på ett barn och gestikulerade att hon inte var färdig ännu. Okej, jag återvände in till oss.
När hon inte kommit tillbaka med den efter ytterligare en halvtimme blev jag sur. Jag blåste upp mig till mitt mest skräckinjagande jag (möjligtvis förtogs det intrycket något av min ljusgröna sjukhusrock, mönstrad med bilder av Betty Boop och texten ”puppies are a girl’s best friends” överallt), marscherade dit och krävde tillbaka nagelklipparen.
Motvilligt plockade hon då fram den – ur sin handväska.

Ett oförargligt stöldförsök kan tyckas, men konsekvensen skulle bli att tills dess att någon volontär/personal går och köper en ny nagelklippare för egna pengar kommer inget barn att få sina naglar klippta.

Men det är svårt att klandra dem; vem skulle inte sno själv om man var fattig?

Varning för gas

Att bokstavligt talat vara omgiven av andra människor dygnet runt börjar tära lite på en som är van att ha mycket tid för sig själv.
Så när mina rumskamrater i helgen reste hem till Frankrike respektive Australien, ville jag fira detta (även om de var trevliga) med att stänga in mig i rummet och njuta av ensamheten, men det fick jag inte för Elisabeta.
Hon hade nämligen startat upp gasspisen i rummet för första gången sedan i våras, och ville ha dörren till köket öppen för att kunna lyssna på den. ”Beacuse I no want explosion and you die and I die”, som hon uttryckte det.

Jag stirrade på den rosslande, väsande pjäsen bredvid min säng och kände plötsligt ett behov av att lämna lägenheten ett tag.
Om någon timme vågar jag mig kanske hem för att se om huset står kvar.

Helgon på väg

Just hemkommen från en helgexpedition till Galati, en stad långt borta i öster nära gränsen till Moldavien och Ukraina. Målet med resan var att träffa lite jobbkolleger från Sverige som råkar befinna sig där, vilket var skoj, men det mest spännande var nog de 12 timmarna på bussen dit och hem.

Som ett komplement till tåg- och busstrafiken har Rumänien ett system med s.k. maxitaxis – minibussar – som trafikerar landet kors och tvärs. Ett kul sätt att resa; man får se landsbygden och får närkontakt med sina medresenärer. Vare sig man vill eller ej.
Mannen som satt bredvid mig på hemresan i dag kom direkt från morgonmjölkningen i ladugården misstänker jag. Bakom mig satt en annan man som nog tittat djupt i flaskan de senaste dagarna. Dofterna från dessa herrar överträffades – bara nästan – av den automatiska doftpumpen i bussen, som med jämna mellanrum sprutade ut ett moln av någon kväljande söt lukt över oss allihop.

Säkerhetsbältena lyste med sin frånvaro, men eftersom chauffören hade tio ikonbilder uppsatta ovanför backspegeln och åtta kors hängande under den var vi förmodligen ändå på den säkra sidan.

Under ett stopp längs vägen letade jag upp en toalett, och när jag kom in i båset möttes jag endast av ett hål i golvet. En ståtoalett – hur fasen gör man?
Försökte beräkna en vinkel för hur man skulle stå, knänas böjningsgrad och vart man skulle göra av väskan under tiden, men fick inte ihop det.

Bara att knipa igen och återvända till bussen. 200 km till Brasov.

Transylvaniens skräck är inte Dracula

Det är någonting med rumänerna och kyla.
Man tror att ett folk som är vana vid vintrar med temperaturer på 20-30 minusgrader ska ha en avslappnad inställning till det här med kyla, men det är precis tvärtom. Folk här verkar livrädda för att frysa. På sjukhuset får vi som sagt var vädra i smyg, på bussarna (förut, när det var 25 grader varmt) fick man absolut inte öppna några fönster även om det stank och var varmt som i en bastu ombord, och vår värdtant låter oss inte gå utanför dörren med vått hår. När hennes svärson blev sjuk förra veckan var hennes teori att det berodde på att han druckit något kallt.

I dag snöar det och köldskräcken når nya höjder. Vi trodde knappt våra ögon i förmiddags när en mamma kom för att hämta sitt barn, och klädde på det underställ, byxor, tröja, termobyxor, jacka och mössa. Plus en dunväst för säkerhets skull.

Ute är det tre plusgrader.

Musikterror på sjukhuset

Brasov är en förändrad stad.
Över en natt försvann souvenirförsäljarna på torget, de hånglande paren på bänkarna vid fontänen, och gubbarna som alltid trängdes runt schackborden i parken. Uteserveringarna som hittills varit fullsatta alla kvällar i veckan ligger nu öde.
I stället för att som tidigare nöjsamt flanera genom stan skyndar sig folk, hukande för vinden och kylan som kommer rullande nedför bergssluttningarna. Uppe på topparna ligger nattens snöfall kvar, som ett löfte om vad som komma skall.

Om det var detta eller alla glada hejarop hemifrån som fick mig på benen igen vet jag inte, men i dag var jag i alla fall tillbaka på jobbet. Dagens glada nyhet var att en gammal cd-spelare plötsligt hade materialiserats fram någonstans ifrån. Den höjde stämningen i babyrummet, där den enda ljudunderhållningen annars är våra taskiga sångröster. Det enda kruxet var möjligtvis att det bara fanns en enda skiva: en gammal repig CD med Backstreet Boys. Men eftersom bäbisarna inte kunde protestera, så jazzade vi med dem till bakgatspojkarnas tveksamma musik tills de kiknade av skratt.
Hoppas att vi inte förstört deras musiksmak för all framtid.

Omslag i väder och humör

Efter att temperaturen stadigt legat kring 24 grader sedan jag kom hit, skedde i natt en plötslig förändring. Elisabeta som vi bor hos, som är en djupt troende katolik men har en förkärlek för amerikansk könsordsslang, väckte oss med ett ”It is fucking snowing!”
Mycket riktigt; ett snöblandat regn gjorde himlen mörk och jag gladde mig åt att get-tröjan kanske inte har släpats med hit förgäves.

Apropå Elisabeta så är hon i en klass för sig; lätt excentrisk kan man säga utan att överdriva. Hon har en dotter i USA, så hon pratar ganska bra engelska. Med en viss dragning åt könsregionen då. När jag kom in från badrummet i hallen den första morgonen hälsade hon mig med ett ”Good morning, you sexy pussy”. ”Ehrrm…good morning”, sa jag, lätt generad. Tills jag insåg att det är vanligt förekommande ord i hennes vokabulär, utan någon allvarligare mening bakom.
På en hylla ovanför soffan där hon sover förvarar hon sina reliker: ett ständigt brinnande ljus, ikoner, radband, änglastatyer och foton på familjen. Plus en boxboll i miniatyr som när man petar på den säger ”Fuck you, you motherfucker”.

För övrigt så har jag blivit sjuk. Det sägs att alla som jobbar på sjukhuset blir det för eller senare, och med tanke på den allmänna hygienen där är jag nästan förvånad att jag klarat mig så länge. Inte desto mindre är det fruktansvärt tråkigt. Jag borde ligga i sängen, men efter två dagar i ett kalt rum utan radio eller tv höll jag på att bli galen.
Ett fenomen som alltid inträffar när man blir sjuk utomlands är att hemlängtan exploderar. Den Svenska Tryggheten, som kan kännas lite kvävande när man är på hemmaplan, framstår genast som något ganska åtråvärt.

Kommunismens älsklingsfärg

Varför var allt som byggdes under kommunisttiden tvunget att vara så… grått?

Ett blixtsnabbt försvinnande

Så har det hänt. Min favoritunge har försvunnit.

Hon som kom till sjukhuset för två veckor sedan, smutsig, lusig och klädd i trasiga paltor – helt frisk men med föräldrar som är oförmögna att ta hand om henne. Hos oss har hon fått leka, bada, äta och vara som barn är mest, och med sin spjuveraktighet har hon höjt stämningen i hela korridoren.

I dag dök plötsligt hennes mamma upp och hämtade henne. Jag var inte i rummet då, men enligt de andra så kom den här kvinnan in, tog upp barnet och stack – på 20 sekunder var hon borta. Ingen hann säga hejdå.

Det funkar inte riktigt som i Sverige där folk har ett personnummer och en adress, och blir in- och utskrivna från ett sjukhus… romerna kommer och går lite hursomhelst verkar det som.

Hoppas att det verkligen var hennes mamma.