Tack Gustav Vasa och 1809 års regeringsform för den här helgdagen. Att den 6 juni i år råkade infalla på en söndag var ju lite olyckligt ur arbetstagarsynpunkt, men vi tar igen det nästa år.
Sverige – vad är vi egentligen? Ett hänförande naturskönt land med ett folk som är ovanligt upphetsade över sina årstidsväxlingar, skulle man kunna säga. Jag tänker också på prydligheten, drängfylla på lördagar, trendängslighet, Ikea-hem, snällhet, men kanske framförallt på tystnaden. Inte den i skogarna, utan den på bussen, i mötesrummen och i kassakön. Det är skillnad mellan oss och andra länder. Som om vi (och finnarna) lever i en slags tysthetens enklav här i utkanten av ett i övrigt pratsamt Europa.
Om att uppmana ett barn att vara “tyst och fin” säger den polskfödde journalisten Maciej Zaremba att det låter positivt bara i Sverige.
Han säger att i länder som Frankrike eller Polen är det en omöjlig ekvation – man kan inte vara fin om man är tyst, det tyder snarare på att man är antingen sjuk eller autistisk.
Kanske är det svenskt att ironisera över oss själva också. Jag ser ett inslag från nationaldagsfirandet i Göteborg, där en nybliven svensk medborgare förklarar varför han är glad över det. Han säger att “I Sverige finns en stor rättvisa, människor lever i fred tillsammans och det finns ett hopp här som är större än i andra länder”.
Det är stort. Kanske måste man komma utifrån för att se det.
“Tysta Sverige” kom mig att tänka på att här i Vancouver så ropar vi “thank you” till bussforaren när vi hoppar av bussen!
Det är trevligt, ju!
Jag minns när jag kom hem till Sverige efter ett par månader hos er – då tyckte jag att svenska expediter var otrevliga som inte hälsade när man kom in i en butik. Sen vande man sig och det gick över.