Väljer man något, väljer man samtidigt bort en massa annat. Så många möjligheter, så kort människoliv.

Kanske är det svenskt att ironisera över oss själva också. Jag ser ett inslag från nationaldagsfirandet i Göteborg, där en nybliven svensk medborgare förklarar varför han är glad över det. Han säger att ”I Sverige finns en stor rättvisa, människor lever i fred tillsammans och det finns ett hopp här som är större än i andra länder”.
Det är stort. Kanske måste man komma utifrån för att se det.

Två synålar står i ett gathörn i DDR och pratar. Plötsligt tystnar den ena och viskar:
”Schhh, det kommer en säkerhetsnål därborta!”

Ja, jag får väl erkänna att jag fortfarande tycker att den är lite rolig.

Den här helgen invigde dessutom Marinmuseum en utställning om kalla kriget, med underhållning på gräsplanen bredvid badplatsen. Det stora dragplåstret var Richard Herrey, som sjöng ”Mina gyllene skor”. Hans koppling till kalla kriget är okänd för mig, men som ständigt kunskapstörstande sökte jag mer information i frågan.  Jag får erkänna att jag inte ägnat  honom många tankar de senaste 25 åren, men det visade sig att han faktiskt har en hemsida på internet. En sida där ”senaste nytt” var ett releaseparty i Göteborg i februari 2006.

Jag förstår kopplingen – Richard Herrey är också ute i kylan.

Morgonsminkning i Mönsterås, på sydgående. En pendlares vardag.

Finns det något bättre sätt att tillbringa en ledig eftermiddag… svalorna flyger högt… vad saftigt gröna trädets blad ser ut, man får lust att göra en sallad på dem… spindelväv gnistrar verkligen i motljus… undrar om granntanten har förlåtit mig för att jag slarvade med gräsklippningen när det var vår trädgårdsvecka… inte visste jag att Proust var gay… vad många djur det finns som bits i en gräsmatta… ljudet av en trimmad moped är svensk småstadssommar… zzz zzz. 

I ett sinnessvagt ögonblick för ett tag sedan provade jag själv ett par leggings, men det var inte någon positiv upplevelse. Där i provhytten stod det plötsligt obarmhärtigt klart att jag inte är 20-nånting, utan snarare snart 40. De tajta byxorna åkte av fortare än man kan uttala ordet ”pinsamt”, och lätt rodnande lämnade jag tillbaka dem till (den 20-åriga) expediten. – Satt de inte bra? frågade hon. – Njäääe, inte precis, väste jag över axeln medan jag flydde ut ur butiken.

Jeansen? De sitter på män. Och på kvinnor som närmar sig 40.

Vissa dagar är insikten om mänsklighetens dumhet svåruthärdlig. Vad ska man som människa göra med sådan här information som man får serverad under dagens första timme? Hur påverkar den våra handlingar under resten av dagen?
Söker man på ”goda nyheter” på internet får man -på en viss sökmotor- 700 000 träffar. Söker man på ”dåliga nyheter” får man 4 130 000 träffar.
För att inte bli galen kanske man kan göra åtminstone en sak: att ställa sig frågan hur man just den här dagen kan göra världen till en lite, lite bättre plats. För någon, någonstans. Det kan vara i den egna bubblan.

Sökandet efter en mening fortsätter. Tillsvidare köper jag den amerikanske poeten Robert Frosts ord:
 ”Jag kan sammanfatta allt jag har lärt mig om livet i tre ord. Det går vidare.”